Skulden får sin renässans i kyrkornas klimatarbete

av Lars Jonsson

Klimat, Kultur och Tro

Få saker har ju diskuterats så flitigt på kultursidorna som Vilks och Muhammed och jag drar mig till minnes att jag har ett tidigt Vilksverk, från Liljewalchs någon gång på sjuttiotalet. Vilks gick omkring med en serveringsbricka med ett band över halsen, typ ölförsäljning på rockkonserter, men förebilden var snarare cigarettflickor på gammaldags biografer. Han hade kopierat en bild av sig själv och klistrat dessa på tändsticksaskar med texten - detta är Lars Vilks konst. Han rönte knappast någon större uppståndelse men jag antar att han blivit refuserad och nu sökte en alternativ plats i rampljuset. Hans stickor på Kullaberg var mer uppseendeveckande och med det senaste upptåget riskerar han att brinna på bålet.

Om Religion och Kultur alltid varit parhästar så kanske inte kopplingen Kultur oh Klimat känns lika självklar. Men redan det faktum att svenska språket har förlänats med en rad nya ord; klimatsmart, klimatkompensation, klimatpanel, klimatmål o.s.v. kan vi snart förvänta oss en kulturutredning för att standardisera alla uttryck. Sedan har det ju skrivits böcker, säkerligen ett hundratal under de senaste åren, som behandlar klimatet från snart sagt alla sidor, klimat har helt enkelt blivit kultur.

Under ett förmöte i Köpenhamn i början av förra året gjorde de sociala vetenskaperna sitt definitiva intåg med lystna blickar på de rundhylta klimatforskningsanslagen. Inte skulle det bara vara meteorologer och paleoklimatologer som skulle få åka till Bali och Mexiko och Köpenhamn för framföra sina farhågor, socialpedagoger och psykologer behövdes minsann när de traumatiserade flyktingarna från Bangladesh och annorstädes skulle hjälpas att bearbeta de bibliska farsoterna. Vi skeptiker behövde dessutom analyseras ur ett psykologiskt perspektiv, var det inte Marta Cullberg Weston som i SVT´s Ställ Om analyserade våra förtappade hjärnor. Hon utredde bland annat just klimatsorg, se där ett annat ord, ett stadium i klimatförnekarens länga väg till verklig insikt.

På hemsidan Effekt, klimatmagasinet diskuteras nu i mars förnekarnas antivetenskapliga läggning. Författaren ondgör sig över att 46% av amerikanerna inte tror att det är människan som är orsaken till klimatförändringarna. Men svaret finns inte långt borta, effektbloggen konstaterar att:

”Å andra sidan, den amerikanska befolkningen har en tradition av vetenskapsförakt. Enligt en opinionsundersökning från 2004 tror 67 procent att en gud har skapat människan”.

Det är dock lite vårdslöst av Effekt att kritisera de kristna och peka ut dessa som förnekare i gemen. I Sverige och Europa utgör de kristna samfunden en av de viktigaste stödtrupperna för AGW och att människan är roten till de onda klimatförändringarna.

Sir John T. Houghton var huvudredaktör för IPCC´s tre första rapporter och är djupt troende. Om han anser att Gud skapade människan vet jag inte, men det är inte helt otroligt. Däremot vet jag att han ansåg att klimatförändringarna dödar fler människor än terrorismen. Den insikten grundar sig antagligen på den brittiska rapport som i samma veva undersökte värmerelaterade dödsfall i Storbritannien. ”Forskarna” plottade dödsfall mot lufttemperaturen och konstaterade en ökning vid ungefär 19,5° C varför de föreslog ett nationellt varningssystem vid 19° C. Att tredubbelt så många dog av kyla föranledde inga förslag. England drog mycket riktigt ut i öppet krig på dubbla fronter, dels mot terrorismen i Irak och mot klimatförnekarna på hemmafronten. Hadley Center och CRU blev propagandacentraler vid hemmafronten, och de har ju gjort vad de kunnat för att övertyga de klentrogna.

Generaliseringar är aldrig bra och med lite fantasi kan vi hitta kloka människor i bägge lägren, i alla fall gör jag det, troende som icke troende, på Gud eller AGW. Den senare teorin har dock haft en stark dragningskraft på troende kristna i Sverige har föranlett många predikare att återinföra vår gemensamma skuld, den som vi bär med oss sedan Eva åt av kunskapens äpple.

I veckan som gick var jag på begravning i Solna kyrka, och det var inte på grund av klimatsorg utan att en nära anhörig hade gått bort. I sådana situationer försätts man i ett känsloläge som är sårbart, man öppnar sig för sorg och de stora frågorna. På en av kyrkans medeltida mosaiker såg jag den lilla människan hopkrupen på golvet framför någon av kyrkans män, som rakryggad och ståtlig mjukt öppnade sin hand mot den underdånige med nåd och tröst får vi tro. Under stod det om människan litenhet och omåttliga skuld. I många moderna samfund har man försökt att skaka av sig det kristna budskapets historia av skuld och straff och lyft fram glädjen och kärleken, ett mer attraktivt budskap. Men kyrkan vet ju innerst inne hur effektivt skuld inverkar på människan. Hur lydigt kryper man inte ihop när någon berättar att det är just mitt fel attnågon annan lider.

Jag brukar understundom bläddra i en eller annan kristen utgivning och kom att läsa årets första nummer av Diakonias ”Dela med”. (Diakonia är en biståndsorganisation för flera fristående samfund). Det mesta i tidningen handlade om klimatet, men framförallt om alla de människor som långt, långt bort nu fick betala priset för vår skuld, vår gemensamma kollektiva skuld för klimatförändringarna. Här kom skulden, tung och gammalkyrklig tillbaka i full kraft. Vi i västvärlden gör inget, bara tänker på oss själva medan fattiga och hålögda bönder, kvinnor och barn i Bangladesh och Bolivia får bära på korset, mina axlar bågnar och jag skäms. Syndafloden är snart över oss och vi måste böja oss inför Gud och hans profeter. En av dessa klimatprofeter, miljöteolog Per Larsson kåserar i tidningen under rubriken ”Lyssna till hammarslagen” och tar upp den liknelse som ruvat länge under ytan ” Noa och syndafloden”. Han refererar andaktsfullt till ärkebiskopen för den anglikanska kyrkan Rowen Williams (han som tycker att muslimska sharialagar kunde införas i England). Ärkebiskopen upprepade berättelsen om Noa med ”emfas” på Gudstjänsten i Köpenhamn i samband med klimattoppmötet. Per Larsson tycker att citat: ”Noa förtjänar att komma till heders igen när forskarsamhället talar om klimatkollaps. Han är en central hjälte i modern ekoteologi. Han insåg klart vad klimatförändringarna skulle leda till och han tog konsekvenserna av det” Ja, ni läste rätt - Noa är en central hjälte i modern ekoteologi. Som ung undrade jag över alla de barn, djur och framförallt alla de fåglar som aldrig fick komma med på arken – de fick kollektivt bestraffas och drunkna i syndafloden. Jag kunde inte riktigt förstå vad Gud menade den gången.

På samma sätt hade jag svårt att se trovärdigheten hos Sudans förhandlare De-Aping vid Köpenhamnsmötet där han talade för G77 länderna. Han talade tårdrypande för de utsatta folken och begärde 160 miljarder dollar om året till klimatbistånd. Folkmordet i i hans eget hemland, i Darfur var väl bortglömt, eller ännu bättre också västvärldens skuld? Det låter kanske som ironi men Sir David King, rådgivare åt Tony Blair och centralfigur i spridandet av AGW evangeliet, antydde att just Darfurkonflikten kunde vara ”det första klimatrelaterade kriget”. Så kanske år det inte så långsökt att Kennet Larsson i Hofors, som inte köpt ny etanolbil utan åker omkring i sin törstiga Volvo från 87, eller Kerstin Andersson i Högdalen som flög till Thailand i julas och ännu inte bytt till lågenergilampor är skuld även till de lämlästade darfurierna. Helt uppnbart, enligt "Dela med" är att vi alla i västvärlden är orsak till de smältande glaciärer i Bolivia och eroderande deltaländer i Bangladesh.

Tro och vetande blandar sig på besynnerliga sätt i det färgstarka kulturklimatet, eller i klimatkulturen – det senare ordet är ett av de få som ännu inte myntats, eller gjorde jag just detta.

Uppdaterad 27 mars 2010